Om jag googlar på mitt namn får jag upp kontaktuppgifter, länk till sbk tävling och andra hundsidor. Inget konstigt i det. Om jag däremot klickar mig fram till sida två dyker det plötsligt upp resultat från friidrottstävlingar..

Det var där min karriär började...

Jag tävlade i framförallt 600-800m ganska framgångsrikt. Jag gillade att styra mina lopp från täten, närmaste vägen till sina mål torde vara den bästa. Jag hatade att träna, ja ni läste rätt. Jag hatade att träna, enda anledningen till att jag tränade var för att kunna prestera bra på tävling.

Något underligt händer när man ställer sig där på startlinjen, ett speciellt fokus infinner sig, i mitt fall var det att ju närmre starten jag kom desto mer gäspade jag. Det var till och med så att en starter en gång sa till mig att oj det är nog inte så bra att vara trött nu. Men jag var inte trött, för mig var gäspandet mitt sätt att förbereda kroppen för vad som komma skulle, även om jag helst hade haft ett annat sätt att förbereda mig på så var detta min kropps sätt att göra det på.

Medeldistans är ingen trevlig distans, ingen som verkligen har testat det säger att oj vad trevligt det var idag. Nej det är en riktig mördardistans och bara de som orkar pressa sin kropp till max och ha den riktiga viljan att vinna står där högst uppe på pallen. Jag hade dendär viljan och orken...

Men som i alla andra sporten möter man hinder på vägen, ibland stora ibland små. För mig blev en överansträngning i knät nådastöten. Eftersom ingen tävlingsmänniska är särskilt klok eller realistisk i tävlingssituation, inte heller jag, så fortsatte jag ett terränglopp fast jag borde klivit av. Resultatet blev 6 månaders rehablitering och en rejäl törn för tävlingsdjävulen. För att sedan komma tillbaks och börja träna på samma nivå igen tog lång tid och efter några tävlingar och ännu fler träningstimmar bestämde jag mig för att lägga av. Viljan fanns inte där längre.

Jag började rida istället, det var kul men jag kände aldrig dendär viljan att vinna, att bli bra. Jag började också att träna hund. Som allt nytt man börjar med så är det inte särskilt allvarligt i början. Jag använde ju vår gamla Beagle som väl egentligen inte var anpassad till de jag tyckte var intressant med hundsporten. Vi tränade på och började tävla men eftersom han inte hade riktigt förutsättningarna för att rada upp segrar så fick det bli på en annan nivå.

Jag skaffade sedan 2012 Airo från Christina och efter lite knackig början så kände jag förra året att vi var på gång, men jag hade svårt att släppa att det inte bara handlade om att jag skulle prestera, jag var tvungen att ha hunden med på tåget. I början var det svårt och pressen på en själv blir väldigt stor när man vill så mkt.2014 gjorde vi flera fina tävlingar utan att sätta allt på en och samma gång och ändå kunde vi vinna och klara första pris. Det började kännas som vi hittat knapparna mellan varandra.

Jag har känt nu ändå sedan November att dendär riktiga tävlingsdjävulen börjar komma fram igen, inte för att i första hand bli bäst i världen eller något sådant utan bara för att få utmana sig själv och känna att man kan vinna. I en helt annan sport!